The Big Break Up

Vrakläge + 6 dagar.
Idén på att bo ensam, som för övrigt fick mig att börja böla på öppen gata förra veckan, känns mer och mer okej. Visst, det är svårt att säga något annat än att det är väldigt härligt att ha någon att komma hem till. Men jag tyckte alltid om att bo ensam. Jag gjorde det i sex år innan jag blev sambo och tyckte alltid att det var skönt. Ett tag svor jag till och med på att jag aldrig skulle vara sambo förän jag var någons fru...

Problemet nu är väl att vi båda började vela en massa förra veckan, när allt kändes jobbigt och ledsamt och hemskt. Vara ihop? Göra slut? Flytta isär och vänta och se? Pausläget är ju trots allt bland det jobbigaste jag varit med om, jag tror jag faktiskt behöver att beslutet tas. Jag trodde att jag tog det för en vecka sedan, men känslorna och tårarna fullkomligen svämmade över och plötsligt visste jag absolut inte vad jag ville.

Nu är det tydligare, men vad vet jag? Kanske blir det exakt likadant den här gången också. Jag är en typisk heart on my sleeve...