Nu flyttar jag...

Jag fick liksom ett problem med den här bloggens namn. Och dess karma ska vi inte ens tala om.

Därför har jag startat en ny blogg (den tredje på sex månader!) som ska vara mindre depp och mer pepp. Och som dessutom ska ha en längre livstid än de två förra.

Återkommer väldigt snart med ny adress.

Detta har hänt

Nu har han flyttat.
Det kändes så klart tomt och annorlunda och ledsamt och väldigt väldigt konstigt. Men inte alls så konstigt som jag hade trott. Och det skäms jag nästan för att skriva till och med.

Bland det sista vi sa innan han tog ut sina lådor i bilen var att vi måste lösa det här så snart som möjligt. Då sa han: "ja, jag trodde nog aldrig ritkigt på att du hade ångart dig helt och hållet". Inte på något elakt sätt, utan mer att han varit mer samlad och kunnat se det ur en mer obejktiv synvinkel. det kanske jag också visste, men det kändes så hopplöst och otröstligt där ett tag.

Konstigt nog känner jag mig lite mer... Redo, nu. Vi har sagt att vi ska ta en liten paus från varandra så vi får en chans att tänka och vänja oss och allt det där. Men det är så jobbigt att ligga i den där dubbelsängen ensam, med hans sida obäddad. Snacka om symboliskt!

Dagens ingivelse

Är det någon tid på året som det passar lite mindre illa att bli singel på, så måste det vara nu.
Den här veckan har hittills varit fylld med skönt kompishäng, långa kvällar med rosévin och spontana påhitt. Som vi säger i mina hemtrakter, Värmland: Ja älsker't!!!

Visserligen lite tråkigt att några av vännerna som jag räknat med skulle stå där redo att låna ut en tröstande axel, lyser lite med sin frånvaro. En av dem som för några år sen visste allt om mig och var min högra hand i allt jag gjorde har till och med hunnit göra mig väldigt besviken. Jag menar, om någon skriver "jag orkar nog inte ses något just ikväll, allt är katastrof här hemma. Men kanske en annan kväll, framåt helgen?" kan man ju tycka att en bästa vän skulle nappa på det jobbiga istället för att börja pladdra på om helg-stuff att göra.Det är nog bara att inse att hon och jag inte längre är bästa vänner, tyvärr...

Mitt emellan-land

Vrakläge + 6 dagar.
Idén på att bo ensam, som för övrigt fick mig att börja böla på öppen gata förra veckan, känns mer och mer okej. Visst, det är svårt att säga något annat än att det är väldigt härligt att ha någon att komma hem till. Men jag tyckte alltid om att bo ensam. Jag gjorde det i sex år innan jag blev sambo och tyckte alltid att det var skönt. Ett tag svor jag till och med på att jag aldrig skulle vara sambo förän jag var någons fru...

Problemet nu är väl att vi båda började vela en massa förra veckan, när allt kändes jobbigt och ledsamt och hemskt. Vara ihop? Göra slut? Flytta isär och vänta och se? Pausläget är ju trots allt bland det jobbigaste jag varit med om, jag tror jag faktiskt behöver att beslutet tas. Jag trodde att jag tog det för en vecka sedan, men känslorna och tårarna fullkomligen svämmade över och plötsligt visste jag absolut inte vad jag ville.

Nu är det tydligare, men vad vet jag? Kanske blir det exakt likadant den här gången också. Jag är en typisk heart on my sleeve...

Ett vrak

Nu är det slut.

Och jag är ett vrak.
Jag tror aldrig jag har gråtit så här mycket eller på det här sättet. Hela gårdagen gick åt till att ligga i soffan och gråta, sitta i köket och gråta, ligga på sängen i fosterställning - och gråta. Dessutom började alla tankar snurra med ljusets hastighet och jag började undra om det verkligen ska göra så här ont (verkligen fysiskt ont) om det är rätt?

Han kom hem från jobbet och vi låg i sängen och pratade och grät och ältade och kramades. Allt känns konstigt och jag bara hoppas att ingen frågar mig om hur jag mår i morgon på jobbet för då kommer jag bryta ihop.

Det här är verkligen det svåraste jag har gjort.

Have some balls!

Tillbaka från Italien, och förutom alla roliga minnen ihop med kompisen är jag också ett beslut rikare. Det räcker inte med att flytta isär, det här kommer inte att fungera. Och även om det känns väldigt skönt att veta vad jag känner och tycker, så känns det som ett gigantiskt hinder att ta sig över: själva problemet med att sätta ord på det och faktiskt säga det till honom. Och sedan bo kvar tillsammans tills hans flyttar? Oh good God...

Vad härligt, jag har tårar och ångest att se fram emot hela den här veckan innan jag tar mod till mig och säger det. Om jag inte gör det känns det som det kommer äta upp mig på nolltid. Vilket är jobbigast, tro?

Bla bla bla

Efter allt prat i helgen känner jag bara "bla bla bla" när jag tänker på det. Visst, vi har kommit fram till några bra saker och visst är det bra att vi snackar. Men tillslut orkar man fan inte hålla på att älta saker fram och tillbaka längre.
Han flyttar om två veckor och då måste vi försöka klura ut om vi kan lösa det här eller om det tyvärr bara är så att kärlek inte räcker.

I morgon åker jag till Rom i ett par dagar för att tänka på något annat. Kommer bli grymt, men med min vanliga tur så kommer regnvädret väl dit lagom till att jag landar på Ciampino. Och jag som tänkte sitta på uteserveringar och glassa mellan varven...

Big NO-NO

En sak som man tydligen inte ska göra är att umgås med sin respektives familj när man snart inte längre är respektive längre (bara det att ingen vet det ännu). Jag gillar hans familj och dessutom kände jag mig lite som en hycklare när vi satt där tillsammans medan vi visste att vi ska flytta isär om två veckor.

Så fort vi väl separerar kan jag inte träffa hans familj något mer, eller? Även om vi själva inte bestämt ifall vi ska göra slut eller ej, men det känns som alla andra kommer förutsätta det.

Mommie's back

Jag vet inte om det var för att vi fick lite tid isär eller om det var resan till bästa vännerna i Göteborg som gjorde att jag fick sådan klarhet, men i dag när jag kom hem blev det plötsligt väldigt tydligt vad ett av de största problemen med mitt och M:s förhållande är. Ironiskt nog blev det aktuellt efter cirka tio sekunder.

Tänkte jag skulle prata med honom om det i kväll, vi får se. Hur som helst känns det som trippen till västkusten gjorde mig gott, eftersom jag inte har mått dåligt över förhållandet eller tänkt så mycket på det under hela helgen. Strax innan jag stack blev det oxå klart exakt när han flyttar ut, vilket var bra att få lite tid att smälta.

Nu ska jag fixa allt som han inte tagit itu med medan jag var borta. Man kanske kan gissa vad vårat problem är...

Inte bara vintern som rasar...

... utan också kilona. Jag hade glömt vad hjärtesorg gör med min kroppsvikt, det verkar vara likadant nu som när jag var yngre. Hjärtesorg, arbetslöshet och långa promenader verkar vara det ultimata för att jag ska tappa i vikt. Hittills har jag blivit av med ett kilo den här veckan, och då har jag ändå ätit bra.

Alltid något att glädjas över!

Utflyttning och Roma-tripp

Det finns tillfällen i livet då man inser att man inte har en aning om vad man håller på med. När man jagar en ny lägenhet åt sin sambo och blir lycklig av att han kanske har hittat ett ställe att flytta till när han flyttar ur er nuvarande lägenhet är ett sådant. För det känns ju onekligen skruvat att bli glad över något sådant. Å andra sidan är det få saker som är roliga nu medan vi letar och bara går runt hemma och tycker det känns ... Konstigt!

Vi har alltså bestämt oss för att flytta isär. Inte nödvändigtvis för att göra slut, men definitivt att inte bo tillsammans under de närmaste månaderna. Och trots att jag bara sagt det till tre kompisar och poängterat för alla tre att vi inte gör slut, så fick jag ändå frågan av en annan kompis i lördags om jag var singel nu. Så känns det absolut inte... Dessutom var min spontana reaktion att det inte var någon av hans buisness, trots att jag tycker väldigt bra om honom. Nu var det länge sedan jag gjorde slut med någon, men är det inte kutym att låta personen själv ta upp sånt?

Hur som helst, ihop men inte sambo är situationen nu. Och jag tycker allt känns väldigt upp och ned såklart. Jag brukar alltid lösa jobbiga situationer med att sticka från dem en stund medan jag funderar. Kanske var det därför jag spontanbokade fyra dagar i Rom den 19:e..?

Göra slut?

Jag vet inte ens hur jag ska inleda den här bloggen. Hur vet man då om det är rätt att göra slut?
Tre och ett halvt år tillsammans, sambo, gemensamma kompisar. Man älskar varandra fortfarande, men man har blivit olika. Eller bara riktigt bra vänner. Eller riktigt ordentligt ovänner. Eller, va fan, allt på en och samma gång.

Jag har aldrig varit vän med ett ex efteråt. Jag har tröttnat på honom, han på mig eller vi på varandra. Att det fortfarande finns kärlek kvar, men man ändå inte kan hålla sams är något helt nytt för mig. Därför vet jag inte hur man gör det här. Och uppdelningen av saker ska vi inte ens gå in på. Sjukt att man ens orkar bry sig om att fundera över sånt när någon man levt ihop med i tre och ett halvt år håller på att glida iväg från en...

Hur som helst, det här blir mitt sätt att ventilera. Kanske leder det ingen vart. Men jag behöver något sätt att sortera alla spretiga tankar och känslor nu. Därför är detta min break up-blogg.

RSS 2.0