Ett vrak
Och jag är ett vrak.
Jag tror aldrig jag har gråtit så här mycket eller på det här sättet. Hela gårdagen gick åt till att ligga i soffan och gråta, sitta i köket och gråta, ligga på sängen i fosterställning - och gråta. Dessutom började alla tankar snurra med ljusets hastighet och jag började undra om det verkligen ska göra så här ont (verkligen fysiskt ont) om det är rätt?
Han kom hem från jobbet och vi låg i sängen och pratade och grät och ältade och kramades. Allt känns konstigt och jag bara hoppas att ingen frågar mig om hur jag mår i morgon på jobbet för då kommer jag bryta ihop.
Det här är verkligen det svåraste jag har gjort.
Usch vad jobbigt vännen! Vet ju inte alla detaljer och varför det behövde bli såhär, men skickar en cyberkram iaf!!! *kramar om*
Hej igen! Oftast när det gått sådär långt så är det ju rätt och det gör jättejätteont fast det är rätt. Din blogg kommer att bli min terapi också känner jag nu, eftersom jag precis gått igenom samma sak. Ta hand om dig och var stark!
Helena 1: Tack!
Helena 2: Just nu är alla tips eller vetskap om att man inte är ensam om sitt lilla helvete skön. Tack!
Been there, done that, kramar hjälper.. *kram*
Jag vet det suger, men det blir bättre och bloggen blir nog ett ypperligt tillfälle att få ventilera och få ur sig allt det som snurrar i huvudet.
usch och tvi! det är inget roligt stadie det där. alltid finns det något som gör att man börjar böla... it's a hard job but someone's gotta do it
Lindisen: Det gör de verkligen! :)
Johanna: Precis min förhoppning, tack!
Annaisa: Ja, ibland suger det att ha nära till alla känslor hela tiden!
